Varje gång jag nämner Waterworld vet jag vilka spontana reaktioner jag kommer få. Det är uteslutande negativa omdömen och de sträcker sig från lakoniskt ogillande till de hånfulla skratten och den numera standardiserade Kevin Costner-kritiken. Ibland får man höra ett (felaktigt) konstaterande om att filmen var en ekonomisk flopp. Har man tur, och hamnat i ett kreativt sällskap, så kanske man bjuds på en metafor om pengar som kastas i sjön. Inte lika ofta får man faktiskt höra en nyanserad kritik där man tar upp nåt konkret exempel på vaför filmen är dålig. Detta kan bara bero på att det är en sorts generellt arvegods att racka ner på Waterworld. Man måste inte motivera sitt ogillande när man predikar för domedagskören. I dessa "gilla"-tider känns det som det blir allt svårare att faktiskt gå mot strömmen och därmed riskera informella sanktioner från sin omgivning. Visst, allvarligare saker har väl hänt, och man riskerar väl kanske inte att bli socialt kastlös för att man inte ogillar Waterworld. Enligt mig finns det flera skäl att faktiskt gilla Waterworld och jag tänkte dela med mig av några:
Den är miljömedveten. I filmen har polerna smält och havet stigit och översvämmat hela planeten. Filmens bad guys kallar för "smokers" av två anledningar: de röker som fan och de använder bara motordrivna fordon. Oljan de använder sig av kommer från den oljetanker som är deras högkvarter - Exxon Valdez! Som om detta inte är tydligt nog så heter vodkan de dricker Black Death.
Den har humor. Det är verkligen inte en komedi, men den är ändå lite ironisk och smårolig på sina håll. Första gången man får följa med till skurkarnas högkvarter kan den uppmärksamme höra tonerna av Rosa Pantern-låten. Jag fattar inte riktigt varför men ganska lustigt är det iallafall.
Dennis Hopper och hans "smokers" har sitt egna helgon som de dyrkar. Det är ingen mindre än Joe Hazelwood. Joe var kapten på Exxon Valdez när den gick på grund och orsakade enorma miljöförstöringar. Han var tydligen inte helt nykter när det hände och i Waterworld skålar de till "Saint Joe".
Dennis Hopper spelar en bad guy som är nån sorts blandning av King Koopa i Super Mario Bros och The Humungus i Mad Max 2. Koopa var det ju Hopper själv som spelade och The Humungus spelades av en göteborgare vid namn Kjell Nilsson. Jag behöver förmodligen inte presentera Dennis Hopper närmare och jag vill heller inte ljuga och säga att detta är en av hans större prestationer. Däremot är han filmens antagonist och det tycker jag är en stor bock i pluskolumnen.
Grymma miljöer. Waterworld kostade $175 miljoner att producera. Trots att både Hopper och Costner lär ha tagit ganska stora delar av den kakan så fanns det massor kvar att bygga alla dessa coola båtar och flytande småkolonier som den kvarvarande civilisationen består av. De miljöer man bjuds på är snygga och sådär patinerade som de lär bli efter några hundra år av postapokalyptisk vattenvärld.
Mörkret. Waterworld har inte lite gemensamt med Disneys så omåttligt populära Pirates of the Caribbean-filmer. Skillnaderna är dock viktigare än likheterna och med Waterworld har man inte försökt göra en barntillåten film som ska tilltala alla åldrar och smaker. I Waterworld får man ta del av det mörker som världens undergång frambringar. Slaveri, prostitution, rasism (mot mutanter) och laglöshet är vardag för den som lever i den postapokalyptiska vattenvärlden. Det kanske inte låter som någonting positivt men för en film som denna är det faktiskt det. Det ger en känsla av trovärdighet och kompromisslöshet – vattenvärlden är inte barnvänlig och man vågar visa detta, trots höjda åldergränser i biosalongerna.
Fight the power. Att Waterworld fått en sån fet floppstämpel beror nog främst på att den gick ganska dåligt i USA. Den kostade som sagt $175 miljoner att producera och drog in $88 miljoner i sitt hemland. Denna ekonomiska brakförlust resulterade i Razzie-nomineringar och den där floppstämpeln som alla tyck vara så fästa vid. Konstigt nog beaktar man sällan att filmen spelade in $176 miljoner utanför USA och därmed gjorde en vinst på totalt $89 miljoner. Men det som händer utanför Hollywood och USA existerar ju inte, ungefär som allmän sjukvård.
Summan av all denna kardemumma är väl att man inte så lätt borde avfärda Waterworld. Använd något av argumenten ovan eller tänk ut nåt själv. Det finns många anledningar att gilla denna film, många fler än de jag tagit upp. Jag kännner mig just nu lite som den där killen i nian som går emellan när alla sjuorna gruppmobbar nån stackare som inte kan försvara sig själv – lägg av!
