Star Wars eller Högmod går före fall.

Kollade om på den Star Wars episod 1-3, alltså de tre ”nya” filmerna i serien. Det var första gången jag kollade om på dessa filmer sedan jag såg dem på bio. Eftersom filmerna blev lite av en besvikelse för mig som vuxit upp med de tre gamla filmerna så har jag dragit mig från att se dem igen, tills nu alltså.

Det är några saker jag märker att jag inte tänkte på när jag såg dem för första gången och nu andra gången kan jag faktiskt se hur Lucas försöker med den otacksamma uppgiften att liksom fläta ihop historierna till en sammanhängande berättelse, helst utan allt för stora hål och frågetecken. Han lyckas ganska bra på sina håll och kanske mindre bra på andra. En sak som slog mig var hur Yoda och hela jedi-kollektivet inte bara är naiva och saknar självdistans, de verkar dessutom ha ett undermedvetet storhetsvansinne.

Jedirådet är en av världsalltets mäktigaste aktörer med ett direkt inflytande i den intergalaktiska senaten och starka vänskapsband till prinsessan Amidala och maktens korridorer. De är vida respekterade som moraliskt högstående krigare med stor visdom och självdisciplin. Deras närkontakt med ”kraften” gör dem till både druid och samuraj på samma gång. En jedi kan manipulera andras tankar och trotsa fysikens lagar, men givetvis alltid i det godas namn. Jedirådet har varit kraftens mästare i ett millennium deras ställning är totalt dominant och ohotad. Deras ekonomi skulle inte ens Donald Trump skämmas för och de kommer och går lite som de vill i stora delar av den kända världen.

I den jediitiska mytologin finns en profetia. En profetia om en person som ska stå i närmare kontakt med kraften än någon annan tidigare. Enligt gängse jeditro ska denna person födas för att bringa balans till kraften...balans. Man identifierar sedemera (den jungfrufödde) Anakin Skywalker som personen som ska bringa denna balans till kraften - en slags jedimessias. Varför kan inte Yoda, som är över 800 år gammal och ändå brådmogen i sin visdom, se att detta omöjligen kan vara bra för gällande världsordning, den som hålls så kär av jediordern?

Kraften ljusa sida är den som representeras av jediordern och som alla vet vid detta laget är dess hegemoni total och såvitt man vet helt ohotad. Detta kan man enkelt konstatera genom att betrakta jedirådets socioekonomiska ställning och det faktum att de sista representanterna för den mörka sidan av kraften varit utdöda i ett millennium(!). Trots detta enkla konstaterande så inbillar sig alltså Yoda och hans kollegor i jedirådet att profeten Anakin kommer göra livet bättre för varje rättrådig jedi där ute.

När profetian väl besannats och Anakin blivit Darth Vader ser man klart och tydligt att denna balans är uppnådd: Alla jedi utom Obi-Wan och Yoda fick sätta livet till. Det finns bara två kvar, lika många som de där onda sith-mörkingarna råkar vara – Darth Vader och Kejsaren. Kejsaren har dessutom tagit makten från senaten och utropat sig som envåldshärskare över Imperiet. Att en balans i kraften skulle gynna de som har precis allt, och detta på bekostnad av de som inte har någonting och heller inte haft det på 1000 år, är fullkomligt ologiskt. Det är någonting bara de allra mest indoktrinerade jeditokarna kan få för sig.

Jedirådets högmod gränsar till idioti och deras beslutsfattande känns ungefär lika välgrundat och verklighetsförankrat som den amerikanska Tea Party-rörelsens.

Yoda, allt du behövde göra var att slå upp ordet ”balans” så kanske inte det här hade hänt, din arroganta lilla fan!!!

Hostel eller Ett vykort till Eli Roth.

Dear Eli Roth,

Du har lyckats med lite av en bedrift. Du har lyckats med den perfekta balansen i din film Hostel. Du har gjort amrisarna riktigt sådär duchebag-amerikanska så man verkligen vill att de ska få utstå en del tortyr. Men så har du samtidigt lyckats göra skurkarna (om vi nu ens kan kalla dem det?) riktigt vidriga. Man känner ju att man vill att de ska få sitt oxå. Du ser vilket vägskäl du ställt mig inför. Vem ska leva, vem ska dö? Finns det nåt sätt så alla dör? Jag tror det är det jag vill helst nu när jag tänker på det.

Sincerly,
Tony Karlsson, a fan!

Unstoppable eller Sagan om proletariatets superhjälte.

Kollade på Unstoppable i somras, filmen om det skenande tåget som kommer spåra ur med katastrofala konsekvenser. Det är en ganska ytlig film vars plats bäst kategoriseras in som ”högoktanig” actionthriller. Visst, den kan anses både spännande och underhållande och med Tony Scott som regissör, Denzel Washington i huvudrollen och Rosario Dawson som en av birollsinnehavarna har man en garanterat habil film med både spänning och dramatik. Inte direkt som att nån försöker så de gör sig illa men det är heller inte en film som rent skådespelarmässigt utmanar någon av dessa tre personer.

Filmen är ungefär vad man kan förvänta sig och den är t.o.m. spännande på sina håll, men det var inte det som stannade kvar med mig när filmen var slut. Jag måste erkänna att jag nästan glömt hur den slutar och det jag tar med mig har vid första anblick inte alls med filmens handling att göra. Det har inte heller med skådespelarinsatserna att göra, de var bra men knappast minnesvärda. Det jag fortfarande funderar på efter att ha sett Unstoppable är nåt så oväntat som det idealiserade proletariatets romantiska skimmer. Om man skulle få för sig nåt så dumt som att jämföra filmskapande med att baka en kaka så skulle man kunna säga att Tony Scott omsogsfullt blandat kvalitetsingredienser för en ganska standardiserad högoktanthrillersockerkaka, slängt i en stor portion arbetarklass och sen för att det inte ska smaka surt har han tillsatt skitmycket honung, verkligen skitmycket honung!

Det mesta av denna romantiserade arbetarklassen finner man kring Frank (Denzel). I nästan 30 år har han kört godståg och han besitter en stor skopa kunskap om hur yrket ska göras på bästa sätt. Han är kunnig, intelligent och ödmjuk. Han har två döttrar som jobbar på Hooters för att finansiera college och trots att han är frånskild så bär han fortfarande sin vigselring, nåt som jag i det här fallet tolkar som lojalitet mer än galenskap. Denna lojalitet får verkligen fritt spelrum när det visar sig att Frank har blivit uppsagt av det pengalystna storföretaget som är hans arbetsgivare. Trots att han bara har ett par veckor kvar på jobbet så sätter han alltså sitt liv på spel för att rädda såväl miljön som de potentiella offer för den förestående katastrof detta skenande tåg hotar med.

Och visst, det kanske finns en anledning till att Frank drabbas av detta plötsliga hjältemod. Jobbet tycks gå ut på att glida runt i sitt diesellok i pastorala Pennsylvania och köra godsvagnar mellan fabriker och järnverk. Ingen stress, ingen chef som flåsar dig i nacken och faktiskt lite av ett paradisförsök för den som dessutom gillar tåg, jag väljer att tro att Frank faktiskt gillar tåg. Frank är som en trucker, fast bättre på alla sätt, bättre och snyggare.

Vad denna film lär mig om arbetarklassen är att den är snyggt klädd i sina jordfärgade och slitstarka arbetskläder, kläder som nästan kan förväxlas med vanliga civila kläder. Den säger mig att arbetarklassen är skitig men samtidigt ren på nåt vis - smuts för proletären är som vatten för gåsen. Proletären besitter en hög moralisk nivå, utan att för den skull sitta på några höga hästar. Filmen berättar vidare att trots att proletären befinner sig i samhällets ekonomiska bottenskikt så är den gladare än man någonsin kan begära - bitterhet och avund är ord som inte finns.

Hade nån frågat mig om mina förväntningar av Unstoppable innan jag sett den så tror jag inte jag hade nämnt klass en enda gång. Jag hade inte en aning om att jag under filmens slutscen skulle, som för att roa mig själv, bli låtsasförvånad över att man inte ackompanjerades av Bruce Springsteen. Jag hade nog inte ens nämnt hur snygg och moralsikt högstående arbetarklassen faktiskt är.

Det är väl varken första eller sista gången man ser proletariatet förskönat och idealiserat på detta viset. Det är som att man då och då känner att det är dags att göra en hyllning till alla varjedagpersoner som kämpar på där ute i samhället. Men frågan är om hyllningen når hela vägen? Frågan är om den förhärligar och upphöjer proletären eller om den sopar under mattan alla arbetsskadade, förtidspensionerade, underbetalda, socialt utsatta personer som fallit genom ett allt mer grovmaskigt skyddsnät? Frågan är om jag ska ta det hela som en komplimang eller en förolämpning?