Kollade på Unstoppable i somras, filmen om det skenande tåget som kommer spåra ur med katastrofala konsekvenser. Det är en ganska ytlig film vars plats bäst kategoriseras in som ”högoktanig” actionthriller. Visst, den kan anses både spännande och underhållande och med Tony Scott som regissör, Denzel Washington i huvudrollen och Rosario Dawson som en av birollsinnehavarna har man en garanterat habil film med både spänning och dramatik. Inte direkt som att nån försöker så de gör sig illa men det är heller inte en film som rent skådespelarmässigt utmanar någon av dessa tre personer.
Filmen är ungefär vad man kan förvänta sig och den är t.o.m. spännande på sina håll, men det var inte det som stannade kvar med mig när filmen var slut. Jag måste erkänna att jag nästan glömt hur den slutar och det jag tar med mig har vid första anblick inte alls med filmens handling att göra. Det har inte heller med skådespelarinsatserna att göra, de var bra men knappast minnesvärda. Det jag fortfarande funderar på efter att ha sett Unstoppable är nåt så oväntat som det idealiserade proletariatets romantiska skimmer. Om man skulle få för sig nåt så dumt som att jämföra filmskapande med att baka en kaka så skulle man kunna säga att Tony Scott omsogsfullt blandat kvalitetsingredienser för en ganska standardiserad högoktanthrillersockerkaka, slängt i en stor portion arbetarklass och sen för att det inte ska smaka surt har han tillsatt skitmycket honung, verkligen skitmycket honung!
Det mesta av denna romantiserade arbetarklassen finner man kring Frank (Denzel). I nästan 30 år har han kört godståg och han besitter en stor skopa kunskap om hur yrket ska göras på bästa sätt. Han är kunnig, intelligent och ödmjuk. Han har två döttrar som jobbar på Hooters för att finansiera college och trots att han är frånskild så bär han fortfarande sin vigselring, nåt som jag i det här fallet tolkar som lojalitet mer än galenskap. Denna lojalitet får verkligen fritt spelrum när det visar sig att Frank har blivit uppsagt av det pengalystna storföretaget som är hans arbetsgivare. Trots att han bara har ett par veckor kvar på jobbet så sätter han alltså sitt liv på spel för att rädda såväl miljön som de potentiella offer för den förestående katastrof detta skenande tåg hotar med.
Och visst, det kanske finns en anledning till att Frank drabbas av detta plötsliga hjältemod. Jobbet tycks gå ut på att glida runt i sitt diesellok i pastorala Pennsylvania och köra godsvagnar mellan fabriker och järnverk. Ingen stress, ingen chef som flåsar dig i nacken och faktiskt lite av ett paradisförsök för den som dessutom gillar tåg, jag väljer att tro att Frank faktiskt gillar tåg. Frank är som en trucker, fast bättre på alla sätt, bättre och snyggare.
Vad denna film lär mig om arbetarklassen är att den är snyggt klädd i sina jordfärgade och slitstarka arbetskläder, kläder som nästan kan förväxlas med vanliga civila kläder. Den säger mig att arbetarklassen är skitig men samtidigt ren på nåt vis - smuts för proletären är som vatten för gåsen. Proletären besitter en hög moralisk nivå, utan att för den skull sitta på några höga hästar. Filmen berättar vidare att trots att proletären befinner sig i samhällets ekonomiska bottenskikt så är den gladare än man någonsin kan begära - bitterhet och avund är ord som inte finns.
Hade nån frågat mig om mina förväntningar av Unstoppable innan jag sett den så tror jag inte jag hade nämnt klass en enda gång. Jag hade inte en aning om att jag under filmens slutscen skulle, som för att roa mig själv, bli låtsasförvånad över att man inte ackompanjerades av Bruce Springsteen. Jag hade nog inte ens nämnt hur snygg och moralsikt högstående arbetarklassen faktiskt är.
Det är väl varken första eller sista gången man ser proletariatet förskönat och idealiserat på detta viset. Det är som att man då och då känner att det är dags att göra en hyllning till alla varjedagpersoner som kämpar på där ute i samhället. Men frågan är om hyllningen når hela vägen? Frågan är om den förhärligar och upphöjer proletären eller om den sopar under mattan alla arbetsskadade, förtidspensionerade, underbetalda, socialt utsatta personer som fallit genom ett allt mer grovmaskigt skyddsnät? Frågan är om jag ska ta det hela som en komplimang eller en förolämpning?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar