Flygande bilar, eller?

Ett väldigt vanligt förekommande element i sci-fi-filmer, som dessutom inte känns speciellt otänkbart, är den flygande bilen. Alla har sett nån version av flygande bilar på teve och de förekommer i allt från Jetsons till Femte elementet, Bladerunner och Tillbaka till framtiden , för att nämna några. Det går att diskutera skillnaderna mellan svävarbilar, flygande bilar och små flygplan men jag nöjer mig med att konstatera att de, enligt Hollywood, finns i överflöd i framtiden.

Vad är det som gör att just flygande bilar är det mest självklara transportmedlet i framtiden? Hur kommer det sig att man i varannan sci-fi-rulle sen 70-talet flyger snabbt och tyst över marken samtidigt som utvecklingen i irl-bilindustrin inte verkar närma sig problemet överhuvudtaget? Borgarna klubbar igenom Förbifart Stockholm som kommer bestå av mest tunnlar, inte nånstans tror jag man bygger för de flygande bilar vars introduktion på bilmarknaden väntar runt hörnet, eller hur var det nu igen?

Man kan ju faktiskt fråga sig vad den stora vinsten med flygande bilar skulle vara. Är det att jag inte längre behöver köpa däck till bilen? Kanske. Det är ju inte som att man i framtiden kommer kunna flyga vind för våg, lite som man vill. I Femte elementet finns trafikljus även i luften och i de flesta fall flyger man strax över precis likadana asfalterade vägar som vi har idag, så det kan inte vara för att bli av med dem heller. Jag ser inte heller hur det skulle vara säkrare då man fortfarande kan krocka med andra bilar, plus att man nu också kan krascha rakt ner i marken. "Death From Above" får en helt ny innebörd när det börjar regna bilar/bildelar/McD-påsar/fimpar/ölburkar/spottloskor/gamla kondomer och andra grejer man idag ser i diket längs våra markburna motorvägar. Det här med bilar som rullar på marken börjar kännas som en ganska bra grej ändå.

I min jakt på fördelar med den flygande bilen känns det som jag mest hittar nackdelar och en till av dem är att det krävs mycket mer energi att få en bil att flyga. Iallafall om man ska använda dem så fritt som de ofta används på vita duken. Med dagens bränslesystem skulle alltså avgaserna öka markant om bilarna började flyga och om man nu hittar en ren bränslekälla så undrar jag fortfarande om det är rätt väg att gå. Kan man inte använda den på säkra, rullande bilar?

Visst, det är nog mycket roligare att flyga en bil än att rulla som vi gör idag. Men vad har vi tv-spel till om inte för att skjuta, mörda, sporta, äventyra, slakta drakar, vara gangster, utreda mord, köra rally, flyga en 747:a mellan Arlanda och Heathrow eller nåt annat som man inte får/kan/vill göra i verkliga livet?

Det tycks vara så att den flygande bilen har hittat sin plats i filmvärlden, och att den kommer stanna just där. Bilarna av senaste modell ser inte mycket mer aerodynamiska ut än de gjorde på 50-talet och att det helt plötsligt skulle introduceras en flygmodell känns inte bara osannolikt, det känns faktiskt ganska korkat också. Vore det inte bättre att skapa ett coolt, miljövänligt, kollektivtransportmedel som man fantiserar om i framtiden? Kanske ett flygande tåg? Eller en svävarbuss?

Waterworld eller Det framgångsrika fiaskot.

Varje gång jag nämner Waterworld vet jag vilka spontana reaktioner jag kommer få. Det är uteslutande negativa omdömen och de sträcker sig från lakoniskt ogillande till de hånfulla skratten och den numera standardiserade Kevin Costner-kritiken. Ibland får man höra ett (felaktigt) konstaterande om att filmen var en ekonomisk flopp. Har man tur, och hamnat i ett kreativt sällskap, så kanske man bjuds på en metafor om pengar som kastas i sjön. Inte lika ofta får man faktiskt höra en nyanserad kritik där man tar upp nåt konkret exempel på vaför filmen är dålig. Detta kan bara bero på att det är en sorts generellt arvegods att racka ner på Waterworld. Man måste inte motivera sitt ogillande när man predikar för domedagskören. I dessa "gilla"-tider känns det som det blir allt svårare att faktiskt gå mot strömmen och därmed riskera informella sanktioner från sin omgivning. Visst, allvarligare saker har väl hänt, och man riskerar väl kanske inte att bli socialt kastlös för att man inte ogillar Waterworld. Enligt mig finns det flera skäl att faktiskt gilla Waterworld och jag tänkte dela med mig av några:

Den är miljömedveten. I filmen har polerna smält och havet stigit och översvämmat hela planeten. Filmens bad guys kallar för "smokers" av två anledningar: de röker som fan och de använder bara motordrivna fordon. Oljan de använder sig av kommer från den oljetanker som är deras högkvarter - Exxon Valdez! Som om detta inte är tydligt nog så heter vodkan de dricker Black Death.

Den har humor. Det är verkligen inte en komedi, men den är ändå lite ironisk och smårolig på sina håll. Första gången man får följa med till skurkarnas högkvarter kan den uppmärksamme höra tonerna av Rosa Pantern-låten. Jag fattar inte riktigt varför men ganska lustigt är det iallafall.

Dennis Hopper och hans "smokers" har sitt egna helgon som de dyrkar. Det är ingen mindre än Joe Hazelwood. Joe var kapten på Exxon Valdez när den gick på grund och orsakade enorma miljöförstöringar. Han var tydligen inte helt nykter när det hände och i Waterworld skålar de till "Saint Joe".

Dennis Hopper spelar en bad guy som är nån sorts blandning av King Koopa i Super Mario Bros och The Humungus i Mad Max 2. Koopa var det ju Hopper själv som spelade och The Humungus spelades av en göteborgare vid namn Kjell Nilsson. Jag behöver förmodligen inte presentera Dennis Hopper närmare och jag vill heller inte ljuga och säga att detta är en av hans större prestationer. Däremot är han filmens antagonist och det tycker jag är en stor bock i pluskolumnen.

Grymma miljöer. Waterworld kostade $175 miljoner att producera. Trots att både Hopper och Costner lär ha tagit ganska stora delar av den kakan så fanns det massor kvar att bygga alla dessa coola båtar och flytande småkolonier som den kvarvarande civilisationen består av. De miljöer man bjuds på är snygga och sådär patinerade som de lär bli efter några hundra år av postapokalyptisk vattenvärld.

Mörkret. Waterworld har inte lite gemensamt med Disneys så omåttligt populära Pirates of the Caribbean-filmer. Skillnaderna är dock viktigare än likheterna och med Waterworld har man inte försökt göra en barntillåten film som ska tilltala alla åldrar och smaker. I Waterworld får man ta del av det mörker som världens undergång frambringar. Slaveri, prostitution, rasism (mot mutanter) och laglöshet är vardag för den som lever i den postapokalyptiska vattenvärlden. Det kanske inte låter som någonting positivt men för en film som denna är det faktiskt det. Det ger en känsla av trovärdighet och kompromisslöshet – vattenvärlden är inte barnvänlig och man vågar visa detta, trots höjda åldergränser i biosalongerna.

Fight the power. Att Waterworld fått en sån fet floppstämpel beror nog främst på att den gick ganska dåligt i USA. Den kostade som sagt $175 miljoner att producera och drog in $88 miljoner i sitt hemland. Denna ekonomiska brakförlust resulterade i Razzie-nomineringar och den där floppstämpeln som alla tyck vara så fästa vid. Konstigt nog beaktar man sällan att filmen spelade in $176 miljoner utanför USA och därmed gjorde en vinst på totalt $89 miljoner. Men det som händer utanför Hollywood och USA existerar ju inte, ungefär som allmän sjukvård.

Summan av all denna kardemumma är väl att man inte så lätt borde avfärda Waterworld. Använd något av argumenten ovan eller tänk ut nåt själv. Det finns många anledningar att gilla denna film, många fler än de jag tagit upp. Jag kännner mig just nu lite som den där killen i nian som går emellan när alla sjuorna gruppmobbar nån stackare som inte kan försvara sig själv – lägg av!

Postapokalypsens (o)diskreta charm eller En zombie går runt europa.

Det vilar ett romantiskt skimmer över postapokalypsen. Varje gång jag ser en film om människans näst intill totala förgörelse händer någonting. Varje gång jag får följa den traumatiska resa de få överlevarna tvingas göra förvandlas jag till en drömmare. Jag drömmer om min egna apokalyps. Inte den där jag själv går under utan den där alla utom jag och några få utvalda gör det. Vad skulle jag göra? Hur skulle jag välja att överleva? Vad är min optimala apokalyps?

Jag skulle inte vilja ha det riktigt så dystert och hopplöst som i The Road, det är en bra film men det här med helt uttömda resurser och död natur är inte min grej. Samma gäller för The Book of Eli vars miljö är som i The Road men med ständig sol som bränner allt den rör. Jag känner mig inte jättesugen på att svälja ner min grillade anorexiakatt med brunt vatten och samtidigt betrakta det som lyx. Nej, kalla mig ett offer av moderna (lata) tider men jag föredrar ändå att ha det lite mer förspänt. Jag skulle föredra det som i Zach Snyders version av Dawn of The Dead, där en liten grupp överlevare slår läger i en enorm shoppinggalleria och klarar sig ganska bra på det som gallerian har att erbjuda.

Man kan tycka att Jericho har en ganska bra variant på gång där man nukar alla större städer i USA och den lilla orten Jericho i Kansas klarar sig just för att det ligger mitt ute i ingenstans. Mitt problem med denna version att alla självskrivna hjältar är män och byns enda svarta familj flyttade till Jericho precis innan katastrofen. Dessutom flyttade de dit av den enkla anledningen att familjens manlige överhuvud visste att USA skulle bombas och att Jericho skulle klara sig. Annars hade inga svarta funnits i denna fina allamerikanska landsortsidyll. Som om detta inte vore nog så baseras deras överlevnadsstrategi på individen före kollektivet och de gör allt de kan för att upprätthålla ett kapitalistiskt system som bevarar alla samhällets orättvisor. Nej, jag skulle som sagt föredra att, med en liten grupp människor husera i en galleria med alla förnödelser man kan tänkas behöva, där kollektivets överlevnad är viktigare än individen.

Apokalypsen då? Kärnvapenkatastrofen i Jericho skulle kontaminera nästan allt vatten och döda stora delar av miljön, så den går bort. The Road och The Book of Eli går också bort med samma miljöargument som Jericho. Jag skulle nog välja en zombieapokalyps trots allt. Man skulle alltid ha nåt att göra (döda zombies och allmän överlevnad) och nästan hela det materiella samhället skulle vara intakt. Jag vill däremot inte ha de vansinnigt otäcka rage-smittade varelserna som i 28 dagar/veckor-serien. Nej, mer beskedliga zombies som i The Walking Dead och t.o.m. Zombieland. En sak jag gillar med zombies är att de är korkade och ganska lätta att döda. Allt de har kvar är en inneboende aggresivitet och en ständig vilja att käka upp alla levande. I övrigt är de bara ett skal som man, likt Woody Harrelsons karaktär i just Zombieland, gärna gör en sport av att döda.

Jag gillar tanken på en apokalyps där man ändå har tillgång till det man behöver för att överleva. Om jag tycker att jag behöver en shysst cykel att ta mig runt på utan att dra till mig för mycket uppmärksamhet så tar jag helt enkelt mina bästa zombiedödarvapen, sätter mig i min zombieplöjarbil och drar ner till stans bästa cykelaffär. Där tar jag den bästa zombieundvikarcykeln jag hittar. Så enkelt men ändå så spännande! När vintern närmar sig rustar jag bilen med förnödenheter och åker mot sydligare breddgrader, jag och mina närmaste och käraste förstås.

Hur många skulle överleva för att min optimala apokalyps skulle möjliggöras? Det skulle nog krävas att endas en promille av befolkningen överlever. Det skulle innebära 140 personer i Uppsala och 9000 i hela landet. Det skulle också innebära att 99,9% av befolkningen är döda eller zombies. Vem behöver ett jobb med såna siffror?

Star Wars eller Högmod går före fall.

Kollade om på den Star Wars episod 1-3, alltså de tre ”nya” filmerna i serien. Det var första gången jag kollade om på dessa filmer sedan jag såg dem på bio. Eftersom filmerna blev lite av en besvikelse för mig som vuxit upp med de tre gamla filmerna så har jag dragit mig från att se dem igen, tills nu alltså.

Det är några saker jag märker att jag inte tänkte på när jag såg dem för första gången och nu andra gången kan jag faktiskt se hur Lucas försöker med den otacksamma uppgiften att liksom fläta ihop historierna till en sammanhängande berättelse, helst utan allt för stora hål och frågetecken. Han lyckas ganska bra på sina håll och kanske mindre bra på andra. En sak som slog mig var hur Yoda och hela jedi-kollektivet inte bara är naiva och saknar självdistans, de verkar dessutom ha ett undermedvetet storhetsvansinne.

Jedirådet är en av världsalltets mäktigaste aktörer med ett direkt inflytande i den intergalaktiska senaten och starka vänskapsband till prinsessan Amidala och maktens korridorer. De är vida respekterade som moraliskt högstående krigare med stor visdom och självdisciplin. Deras närkontakt med ”kraften” gör dem till både druid och samuraj på samma gång. En jedi kan manipulera andras tankar och trotsa fysikens lagar, men givetvis alltid i det godas namn. Jedirådet har varit kraftens mästare i ett millennium deras ställning är totalt dominant och ohotad. Deras ekonomi skulle inte ens Donald Trump skämmas för och de kommer och går lite som de vill i stora delar av den kända världen.

I den jediitiska mytologin finns en profetia. En profetia om en person som ska stå i närmare kontakt med kraften än någon annan tidigare. Enligt gängse jeditro ska denna person födas för att bringa balans till kraften...balans. Man identifierar sedemera (den jungfrufödde) Anakin Skywalker som personen som ska bringa denna balans till kraften - en slags jedimessias. Varför kan inte Yoda, som är över 800 år gammal och ändå brådmogen i sin visdom, se att detta omöjligen kan vara bra för gällande världsordning, den som hålls så kär av jediordern?

Kraften ljusa sida är den som representeras av jediordern och som alla vet vid detta laget är dess hegemoni total och såvitt man vet helt ohotad. Detta kan man enkelt konstatera genom att betrakta jedirådets socioekonomiska ställning och det faktum att de sista representanterna för den mörka sidan av kraften varit utdöda i ett millennium(!). Trots detta enkla konstaterande så inbillar sig alltså Yoda och hans kollegor i jedirådet att profeten Anakin kommer göra livet bättre för varje rättrådig jedi där ute.

När profetian väl besannats och Anakin blivit Darth Vader ser man klart och tydligt att denna balans är uppnådd: Alla jedi utom Obi-Wan och Yoda fick sätta livet till. Det finns bara två kvar, lika många som de där onda sith-mörkingarna råkar vara – Darth Vader och Kejsaren. Kejsaren har dessutom tagit makten från senaten och utropat sig som envåldshärskare över Imperiet. Att en balans i kraften skulle gynna de som har precis allt, och detta på bekostnad av de som inte har någonting och heller inte haft det på 1000 år, är fullkomligt ologiskt. Det är någonting bara de allra mest indoktrinerade jeditokarna kan få för sig.

Jedirådets högmod gränsar till idioti och deras beslutsfattande känns ungefär lika välgrundat och verklighetsförankrat som den amerikanska Tea Party-rörelsens.

Yoda, allt du behövde göra var att slå upp ordet ”balans” så kanske inte det här hade hänt, din arroganta lilla fan!!!

Hostel eller Ett vykort till Eli Roth.

Dear Eli Roth,

Du har lyckats med lite av en bedrift. Du har lyckats med den perfekta balansen i din film Hostel. Du har gjort amrisarna riktigt sådär duchebag-amerikanska så man verkligen vill att de ska få utstå en del tortyr. Men så har du samtidigt lyckats göra skurkarna (om vi nu ens kan kalla dem det?) riktigt vidriga. Man känner ju att man vill att de ska få sitt oxå. Du ser vilket vägskäl du ställt mig inför. Vem ska leva, vem ska dö? Finns det nåt sätt så alla dör? Jag tror det är det jag vill helst nu när jag tänker på det.

Sincerly,
Tony Karlsson, a fan!

Unstoppable eller Sagan om proletariatets superhjälte.

Kollade på Unstoppable i somras, filmen om det skenande tåget som kommer spåra ur med katastrofala konsekvenser. Det är en ganska ytlig film vars plats bäst kategoriseras in som ”högoktanig” actionthriller. Visst, den kan anses både spännande och underhållande och med Tony Scott som regissör, Denzel Washington i huvudrollen och Rosario Dawson som en av birollsinnehavarna har man en garanterat habil film med både spänning och dramatik. Inte direkt som att nån försöker så de gör sig illa men det är heller inte en film som rent skådespelarmässigt utmanar någon av dessa tre personer.

Filmen är ungefär vad man kan förvänta sig och den är t.o.m. spännande på sina håll, men det var inte det som stannade kvar med mig när filmen var slut. Jag måste erkänna att jag nästan glömt hur den slutar och det jag tar med mig har vid första anblick inte alls med filmens handling att göra. Det har inte heller med skådespelarinsatserna att göra, de var bra men knappast minnesvärda. Det jag fortfarande funderar på efter att ha sett Unstoppable är nåt så oväntat som det idealiserade proletariatets romantiska skimmer. Om man skulle få för sig nåt så dumt som att jämföra filmskapande med att baka en kaka så skulle man kunna säga att Tony Scott omsogsfullt blandat kvalitetsingredienser för en ganska standardiserad högoktanthrillersockerkaka, slängt i en stor portion arbetarklass och sen för att det inte ska smaka surt har han tillsatt skitmycket honung, verkligen skitmycket honung!

Det mesta av denna romantiserade arbetarklassen finner man kring Frank (Denzel). I nästan 30 år har han kört godståg och han besitter en stor skopa kunskap om hur yrket ska göras på bästa sätt. Han är kunnig, intelligent och ödmjuk. Han har två döttrar som jobbar på Hooters för att finansiera college och trots att han är frånskild så bär han fortfarande sin vigselring, nåt som jag i det här fallet tolkar som lojalitet mer än galenskap. Denna lojalitet får verkligen fritt spelrum när det visar sig att Frank har blivit uppsagt av det pengalystna storföretaget som är hans arbetsgivare. Trots att han bara har ett par veckor kvar på jobbet så sätter han alltså sitt liv på spel för att rädda såväl miljön som de potentiella offer för den förestående katastrof detta skenande tåg hotar med.

Och visst, det kanske finns en anledning till att Frank drabbas av detta plötsliga hjältemod. Jobbet tycks gå ut på att glida runt i sitt diesellok i pastorala Pennsylvania och köra godsvagnar mellan fabriker och järnverk. Ingen stress, ingen chef som flåsar dig i nacken och faktiskt lite av ett paradisförsök för den som dessutom gillar tåg, jag väljer att tro att Frank faktiskt gillar tåg. Frank är som en trucker, fast bättre på alla sätt, bättre och snyggare.

Vad denna film lär mig om arbetarklassen är att den är snyggt klädd i sina jordfärgade och slitstarka arbetskläder, kläder som nästan kan förväxlas med vanliga civila kläder. Den säger mig att arbetarklassen är skitig men samtidigt ren på nåt vis - smuts för proletären är som vatten för gåsen. Proletären besitter en hög moralisk nivå, utan att för den skull sitta på några höga hästar. Filmen berättar vidare att trots att proletären befinner sig i samhällets ekonomiska bottenskikt så är den gladare än man någonsin kan begära - bitterhet och avund är ord som inte finns.

Hade nån frågat mig om mina förväntningar av Unstoppable innan jag sett den så tror jag inte jag hade nämnt klass en enda gång. Jag hade inte en aning om att jag under filmens slutscen skulle, som för att roa mig själv, bli låtsasförvånad över att man inte ackompanjerades av Bruce Springsteen. Jag hade nog inte ens nämnt hur snygg och moralsikt högstående arbetarklassen faktiskt är.

Det är väl varken första eller sista gången man ser proletariatet förskönat och idealiserat på detta viset. Det är som att man då och då känner att det är dags att göra en hyllning till alla varjedagpersoner som kämpar på där ute i samhället. Men frågan är om hyllningen når hela vägen? Frågan är om den förhärligar och upphöjer proletären eller om den sopar under mattan alla arbetsskadade, förtidspensionerade, underbetalda, socialt utsatta personer som fallit genom ett allt mer grovmaskigt skyddsnät? Frågan är om jag ska ta det hela som en komplimang eller en förolämpning?